Mer om att blogga anonymt

Det är som sagt inte enkelt och egentligen ganska så omöjligt att vara helt anonym på nätet. Speciellt om man är personlig. Även om man väljer att blogga anonymt efter den anonyma konstens alla regler så är det klokt att inte tro att man helt undanröjt risken att bli avslöjad. Det är ännu klokare att, varje gång man trycker publish, inte lura sig till att man kan använda anonymiteten som en ursäkt för att säga eller göra saker man faktiskt inte kan stå för.

Men här är några saker att tänka på angående hur man bloggar så anonymt som möjligt. Många är ganska så paranoida. Kommer ni på fler så kommentera gärna.


Man är vag om irrelevanta detaljer.

Vill man ha en bild så retuscherar eller stiliserar man den bortom igenkänningsmöjlighet. Självklart förstås, precis som att man inte återanvänder en bild från ett annat sammanhang även om den annars är jättehemlig.

Det är en fördel att undvika att länka till personer som man känner och att undvika att kommentera på bekantas bloggar där länken till din anonyma blogg är synlig.

Det kan vara en fördel att aldrig klicka på sina länkar från sin blogg till personer som registrerar statistik på sin blogg.

En bra sak att tänka på är att även om du har en mailadress som du bara använder i anslutning till din blogg som heter super-anonym@anonym.com så är det viktigt att inte ha konfigurerat mailkontot med för och efternamn, som alltså hamnar i frånfältet hos den som får mailet.

Synonym och bloggnamn bör vara nya idéer. Både ditt och eventuella andras personnamn, initialer bör undvikas, det senare speciellt i någon större mängd.

Man bör inte vara alltför specifik om för många uppgifter som att man kommer från 1000-invånarsbyn, att man deltagit i NM i schack eller att man tycker att det är fel att Steven Seagal inte vunnit en Oscar.

Eventuellt kan man försöka vara medveten om sitt språk. Om man har ett unikt sätt att uttrycka sig (vilket de flesta har) så kan man försöka att inte vara för notoriskt med sina signaturord och signaturuttryck.

Vill du minska googlingsrisken så är det framförallt klokt att inte ge folk idén att försöka. Alltså inte ens berätta att du bloggar (anonymt).

Om personliga bloggen - Att välja nivå

Ibland när jag sitter och författar ett inlägg på min blogg så glömmer jag bort att det med stor sannolikhet berör fler än mig själv. Man hamnar i ett introvert modus för att vara ärlig mot den tanke man har. För att framställa något så precist som möjligt så krävs det ibland självransakan. En bra personlig blogg (tycker jag) är vanligen subjektiv men med objektiva inslag. Det är lätt hänt att man missar att reflektera över alla reflektioner som kan göras på denna tanke. Att eller hur såväl icke-berörda som eventuellt berörda skulle kunna reagera på det man tänker, tycker, tror och skriver är inte alltid något man reflekterar över.

Ibland fallerar omdömet. Det erkänner jag och gör ingen principiellt ställningstagande mot att radera/nyansera något som blev fel/för mycket. Till god bloggton hör att berätta om man raderat/ändrat. (Jag håller mig inte alltid till den aspekten av god bloggton.) Det har också hänt att jag när jag inte fattat vad jag "ställt till med" förrän i efterhand, frågat om det är okej att jag skrivit som jag gjort. Inget jag rekommenderar, alltså att fråga är bra, men det hade varit bättre om man insett i förväg att det man skrev balanserade på gränsen till oförskämt uppriktigt/alldeles för privat/en tanke som inte borde befästs genom att ha fångats i flykten.

En bra sak är att inte blogga packad, säger sig självt. En annan bra sak att göra är att läsa igenom sitt inlägg ett par gånger och försöka komma ihåg att tänka på vad man egentligen säger och varför. (Det är också bra mot stavfel.)

Jag har en slags default tackling av problemet, som ibland (visar det sig i kommentarerna) frustrerar vissa läsare. Det är en avvägning. Poängen är aldrig att hänga ut någon annan, men om man fortfarande tycker att det är försvarbart att skriva om något känsligt så kan man åtminstone ha den goda smaken att vara vag. Beskriva känslan mer än situationen. Och det har jag lite tips på.

Att vara vag. Att insinuera utan att ljuga. Att uttrycka en känsla utan att exploatera fakta eller personer. Det är en konstform. Att uppmuntra fantasin. Att fokusera på helhetsbilden. Det finns både risker och fördelar. Men så här skulle man kunna göra:

Använd inte dopnamn.
Använd pronomen/smeknamn som inte avslöjar kön, ålder eller relation.
Försök att prata om dig själv och eller andra i tredje person.
Specifiera inte om tiden är då, nu eller sen. Inte heller om det var länge sedan eller nyligen.
Citera.
Citera schizofrent.
Lämna det öppet huruvida du citerar någon.
Berätta saker med abstrakta bilder, dikter, lerfigurer och eller sånger på fantasispråk.
Använd långa meningar och få kommatecken.
Testa metaforer och poetiskt språk.
Bekräfta inget och förneka inget.
Besvara frågor med frågor.
Berätta ur båda synvinklarna och avslöja inte preferenser.
Ge flera analyser och tveka inte vid möjliga motsägelser.
Öva ditt pokeransikte.
Använd ett språk som någon, några eller alla inte behärskar.
Använd "och eller"
Generalisera efter behag.
Om du har få språkmöjligheter så glöm inte bort accenter/dialekter.
Dröj dig inte kvar vid nyckelsatsen.
Betona någon mindre signifikant detalj.
Var diplomatisk.
Tänk allmänt och odramatiskt.
Ljug inte.
Var hängiven historieberättandet inte handlingen.
Lämna slutet till fantasin.
Låt det vara öppet ifall slutet kanske fortfarande stundar.

Ett utdrag ur en anonym blogg

Det handlar om hur man kan resonera fram och tillbaka om sitt anonyma bloggskrivande. Inlägget hade kunnat varit ur en anonym blogg och är givetvis bara ett par sätt att se på ett par saker.

Jag kommer tillbaka föreslagna teman med reflektioner om hur blogga, hur göra reklam mm. Reflektioner över saker att tänka på före. Tips på hur man sätta sig in vidden av möjligheter och risker. Faktum är att inlägget nedan var påtänkt till en anonym personlig blogg. Men det blev inte så. Det är just en sån där sak att tänka på. Om något en gång publicerats på ett ställe kan det vara väldigt svårt att bli av med alla spår det lämnar på nätet. Definitivt ytterligare ett tema att fördjupa sig i.

Kom gärna med önskemål och förslag!

Nu är det tidsbrist. Önskar er en trevlig helg!

(Förhoppningsvis tycker ni inte att jag är en sån där som Lundin i allsång på skansen, som envisas med att sjunga sina egna lökiga låtar när han borde fokusera på pärlorna i landets rika vis-skatt. Hehe, bjuder på det i så fall.)

Jag vet inte om denna blogg var en bra idé. Visst har det hänt att människor, vänligt sinnade människor, uttryckt att jag har lyckats tänka begåvat med tangenterna. Ibland. Om inte annat, så uppskattar jag för egen del att uttrycka mig.

Fast jag skriver för att jag tänker, inte för att bli läst. Skriver för att lista ut hur allt hör samman. Eller för att avfärda sambanden som myt. Om nu dessa nobla deklarationer är något jag kan vidhålla trots att jag inte skriver i ett .doc utan på Internet. Detsamma nätet som så gott som alla kan komma åt, och det nätet där alla som vill, kan uttrycka sig om vad/hur de vill. På gott och ont. Till och med lagens långa arm har här svårt att upprätthålla sina stadgar.

En stor anledning till att skriva på Internet är för att det ska bli mer seriöst. Kant tyckas som en märklig åsikt. Ha! Lycka till med att bli tagen för seriös på nätet! (Fast jo. Det händer, jag tar ju folk seriöst om de ger ett ärligt intryck.) Och för att jag själv ska ta skrivande mer seriöst, så måste jag riskera att jag faktiskt blir läst. Men helst bara av människor jag inte känner. Som inte känner mig. Eller som känner mig så väl att de upphört att förvånas.

Skriver för att jag känner att jag har något att säga, på ett sätt som ingen annan. Ur ett perspektiv som ingen annan. Mitt. Om man nu kan påstå att det visst dyker upp nya saker under solen.

Faktum är att jag är lite ängslig för den osannolika vändningen att massorna skulle hitta hit. För då kommer statistiskt sätt också min dolda identitet ryka. Äsch, det lär inte hända. Jag tar och skriver för mig och förhoppningsvis en liten skara.

Väljer reklamvägarna med omsorg. Passar mig för de effektivaste och de allmänt breda kanalerna. De medför risken att förleda hit de som jag inte skulle vilja läsa och känna igen mig/sig. Fast risken finns alltid, och om jag inte berättar för någon att "hallå, här håller jag på och författar! titta in om du känner för" så är det inte så stor chans att någon slags poäng med det hela uppnås. Så okej, jag tar väl risken då. Väljer en nivå utifrån vad jag hoppas på är relativt lagom. Ser vart det leder och skriver såpass rakt att jag hypotetiskt sett kan leva med att bli avslöjad även om det verkligen skulle svida. Glömmer säkert en smula bort riskerna, de är trots allt inte speciellt stora. Fokuserar på vad som var tanken och uppfinner otåligt lite fler på vägen. Börjar skriva och hoppas på att allt utvecklar sig till det bästa.

Det är en ruskigt halkig gång att gå på, den mellan att vilja vara så precis och objektiv som möjligt, mellan att ibland känna sig inspirerad att uttrycka den mest subjektiva versionen som skapas kan. Helt enkelt uttrycka sig fritt. Blanda det stora med det lilla. Det välgrundade med det befängda. Vidare just det att vilja uttrycka sig om känsliga saker, det är den verkligt halkiga gången. Om saker som berör. (Om saker som kan förvisso kan misstolkas.) Samtidigt så kvarstår det som själva poängen, det måste ingå i att uttrycka sig.