Ett utdrag ur en anonym blogg

Det handlar om hur man kan resonera fram och tillbaka om sitt anonyma bloggskrivande. Inlägget hade kunnat varit ur en anonym blogg och är givetvis bara ett par sätt att se på ett par saker.

Jag kommer tillbaka föreslagna teman med reflektioner om hur blogga, hur göra reklam mm. Reflektioner över saker att tänka på före. Tips på hur man sätta sig in vidden av möjligheter och risker. Faktum är att inlägget nedan var påtänkt till en anonym personlig blogg. Men det blev inte så. Det är just en sån där sak att tänka på. Om något en gång publicerats på ett ställe kan det vara väldigt svårt att bli av med alla spår det lämnar på nätet. Definitivt ytterligare ett tema att fördjupa sig i.

Kom gärna med önskemål och förslag!

Nu är det tidsbrist. Önskar er en trevlig helg!

(Förhoppningsvis tycker ni inte att jag är en sån där som Lundin i allsång på skansen, som envisas med att sjunga sina egna lökiga låtar när han borde fokusera på pärlorna i landets rika vis-skatt. Hehe, bjuder på det i så fall.)

Jag vet inte om denna blogg var en bra idé. Visst har det hänt att människor, vänligt sinnade människor, uttryckt att jag har lyckats tänka begåvat med tangenterna. Ibland. Om inte annat, så uppskattar jag för egen del att uttrycka mig.

Fast jag skriver för att jag tänker, inte för att bli läst. Skriver för att lista ut hur allt hör samman. Eller för att avfärda sambanden som myt. Om nu dessa nobla deklarationer är något jag kan vidhålla trots att jag inte skriver i ett .doc utan på Internet. Detsamma nätet som så gott som alla kan komma åt, och det nätet där alla som vill, kan uttrycka sig om vad/hur de vill. På gott och ont. Till och med lagens långa arm har här svårt att upprätthålla sina stadgar.

En stor anledning till att skriva på Internet är för att det ska bli mer seriöst. Kant tyckas som en märklig åsikt. Ha! Lycka till med att bli tagen för seriös på nätet! (Fast jo. Det händer, jag tar ju folk seriöst om de ger ett ärligt intryck.) Och för att jag själv ska ta skrivande mer seriöst, så måste jag riskera att jag faktiskt blir läst. Men helst bara av människor jag inte känner. Som inte känner mig. Eller som känner mig så väl att de upphört att förvånas.

Skriver för att jag känner att jag har något att säga, på ett sätt som ingen annan. Ur ett perspektiv som ingen annan. Mitt. Om man nu kan påstå att det visst dyker upp nya saker under solen.

Faktum är att jag är lite ängslig för den osannolika vändningen att massorna skulle hitta hit. För då kommer statistiskt sätt också min dolda identitet ryka. Äsch, det lär inte hända. Jag tar och skriver för mig och förhoppningsvis en liten skara.

Väljer reklamvägarna med omsorg. Passar mig för de effektivaste och de allmänt breda kanalerna. De medför risken att förleda hit de som jag inte skulle vilja läsa och känna igen mig/sig. Fast risken finns alltid, och om jag inte berättar för någon att "hallå, här håller jag på och författar! titta in om du känner för" så är det inte så stor chans att någon slags poäng med det hela uppnås. Så okej, jag tar väl risken då. Väljer en nivå utifrån vad jag hoppas på är relativt lagom. Ser vart det leder och skriver såpass rakt att jag hypotetiskt sett kan leva med att bli avslöjad även om det verkligen skulle svida. Glömmer säkert en smula bort riskerna, de är trots allt inte speciellt stora. Fokuserar på vad som var tanken och uppfinner otåligt lite fler på vägen. Börjar skriva och hoppas på att allt utvecklar sig till det bästa.

Det är en ruskigt halkig gång att gå på, den mellan att vilja vara så precis och objektiv som möjligt, mellan att ibland känna sig inspirerad att uttrycka den mest subjektiva versionen som skapas kan. Helt enkelt uttrycka sig fritt. Blanda det stora med det lilla. Det välgrundade med det befängda. Vidare just det att vilja uttrycka sig om känsliga saker, det är den verkligt halkiga gången. Om saker som berör. (Om saker som kan förvisso kan misstolkas.) Samtidigt så kvarstår det som själva poängen, det måste ingå i att uttrycka sig.