Om personliga bloggen - Att välja nivå

Ibland när jag sitter och författar ett inlägg på min blogg så glömmer jag bort att det med stor sannolikhet berör fler än mig själv. Man hamnar i ett introvert modus för att vara ärlig mot den tanke man har. För att framställa något så precist som möjligt så krävs det ibland självransakan. En bra personlig blogg (tycker jag) är vanligen subjektiv men med objektiva inslag. Det är lätt hänt att man missar att reflektera över alla reflektioner som kan göras på denna tanke. Att eller hur såväl icke-berörda som eventuellt berörda skulle kunna reagera på det man tänker, tycker, tror och skriver är inte alltid något man reflekterar över.

Ibland fallerar omdömet. Det erkänner jag och gör ingen principiellt ställningstagande mot att radera/nyansera något som blev fel/för mycket. Till god bloggton hör att berätta om man raderat/ändrat. (Jag håller mig inte alltid till den aspekten av god bloggton.) Det har också hänt att jag när jag inte fattat vad jag "ställt till med" förrän i efterhand, frågat om det är okej att jag skrivit som jag gjort. Inget jag rekommenderar, alltså att fråga är bra, men det hade varit bättre om man insett i förväg att det man skrev balanserade på gränsen till oförskämt uppriktigt/alldeles för privat/en tanke som inte borde befästs genom att ha fångats i flykten.

En bra sak är att inte blogga packad, säger sig självt. En annan bra sak att göra är att läsa igenom sitt inlägg ett par gånger och försöka komma ihåg att tänka på vad man egentligen säger och varför. (Det är också bra mot stavfel.)

Jag har en slags default tackling av problemet, som ibland (visar det sig i kommentarerna) frustrerar vissa läsare. Det är en avvägning. Poängen är aldrig att hänga ut någon annan, men om man fortfarande tycker att det är försvarbart att skriva om något känsligt så kan man åtminstone ha den goda smaken att vara vag. Beskriva känslan mer än situationen. Och det har jag lite tips på.

Att vara vag. Att insinuera utan att ljuga. Att uttrycka en känsla utan att exploatera fakta eller personer. Det är en konstform. Att uppmuntra fantasin. Att fokusera på helhetsbilden. Det finns både risker och fördelar. Men så här skulle man kunna göra:

Använd inte dopnamn.
Använd pronomen/smeknamn som inte avslöjar kön, ålder eller relation.
Försök att prata om dig själv och eller andra i tredje person.
Specifiera inte om tiden är då, nu eller sen. Inte heller om det var länge sedan eller nyligen.
Citera.
Citera schizofrent.
Lämna det öppet huruvida du citerar någon.
Berätta saker med abstrakta bilder, dikter, lerfigurer och eller sånger på fantasispråk.
Använd långa meningar och få kommatecken.
Testa metaforer och poetiskt språk.
Bekräfta inget och förneka inget.
Besvara frågor med frågor.
Berätta ur båda synvinklarna och avslöja inte preferenser.
Ge flera analyser och tveka inte vid möjliga motsägelser.
Öva ditt pokeransikte.
Använd ett språk som någon, några eller alla inte behärskar.
Använd "och eller"
Generalisera efter behag.
Om du har få språkmöjligheter så glöm inte bort accenter/dialekter.
Dröj dig inte kvar vid nyckelsatsen.
Betona någon mindre signifikant detalj.
Var diplomatisk.
Tänk allmänt och odramatiskt.
Ljug inte.
Var hängiven historieberättandet inte handlingen.
Lämna slutet till fantasin.
Låt det vara öppet ifall slutet kanske fortfarande stundar.