Är gräset är grönare på andra planhalvan

Den nya gästbloggaren heter Manuela, är 27 år och en av författarna till boken 'Är du med i gaymet?'. Hon frilansar som krönikör åt hanky.se, marilyn.nu och Queerportalen.se. Hon är även toppbloggare på hanky: Den där Manuela.

Här följer hennes inlägg.


Jag kan inte ens räkna alla de gånger mina heterosexuella vänner med en trött suck önskat att de också spelade på vår planhalva. De har någon märklig bild av hur lätt allting skulle bli då. Man skulle shoppa, måla varandras naglar och prata hela dagarna med någon som faktiskt förstår. Visst, jag är helt nöjd med att vara flata, men verkligheten ser ju oftast inte ut så.

Sätt upp en kamera hemma hos mig och min flickvän när vi synkar vår pms och jag lovar att ingen längre önskar att de var flator. Inte ens nagellacksmålandet är charmigt, vilket i och för sig kan bero på att min flickvän brukar fälla kommentarer som ”Det ser ut som en 3-åring har målat dina naglar” och ”Du kunde väl inte ens måla innanför strecken i dina målarböcker när du var liten?”, när jag nyss målat naglarna.

När hon har tagit den sista tampongen eller slarvat bort kajalpennan så skickar man en avundsjuk tanke till alla heterosexuella tjejer som i alla fall får ha sina prylar i fred. Självklart överväger fördelarna, men det är knappast ett ständigt hallelujamoment att vara flata!

Några tankar

Vad hjälper det en dödsdömd man eller kvinna om mitt hjärta blöder för dem, om jag inget konkret gör för att komma han eller henne till undsättning. *

På vilket sätt är min förhoppning att få leva ett gott liv på samma vilkor som alla andra, en större skymf mot den dödsdömde mannen ifall jag har synpunkter på triviala personliga problem (vilka inte speciellt ologiskt råkar vara lite mer viktiga för mig än många andra).

Ja perspektiv är bra. Det ena är monumentalt mer kritiskt än det andra. Men till skillnad från Björk är jag inte min egna arme, inget korståg, inte väloljad propaganda maskin. Jag är en individ, förvisso inte så bara. (Även om det bara kan stå för mig, intyganden om att jag kanske eller kanske inte gör så gott jag kan.)

Men om det är hyckeri att vara upptatt om det som i ett större sammanhang bara är ett litet problem så är det inte speciellt mycket här i världen som det inte är hyckleri att engagera sig i. Ställ bensinpris mot globala miljöproblem. Ställ för låga bidrag till bönderna så det inte kan leva av jordbruket mot landsomfattande missväxt. Ställ lite väl hög ränta på huslånet mot ett helt land som riskerar att gå i konkurs.

Det blir bara för dumt, är min åsikt.

Skulle vi inte kunna summera att jo absolut, vi har det stort sett oförskämt bra. Med "vi" skulle jag kunna definiera utifrån skalor av ej fattigdom (99.05% av europa) eller rättsäkerhet (svårare att sätta siffror på).
Men poängen är att det är en smula förmätet att kalla det hyckleri det att man bevakar sånt som ur ens egets perspektiv är relevant om än inte helt kritiskt.

Det är inte fel att behålla ett fokus på vad som händer i världen men va fan, det är avgrundsdjup mellan hur jag skulle vilja det såg ut och hur det verkligen ser ut. Inte mycket jag kan göra spelar speciellt stor roll. Hypotesen min är att man kan hycklare kan kalla alla som inte offrar inte mer än att det inget kostar.

Vilar det kollektiva ansvaret för all världens problem olika tyngt på olika grupperingar? Är det mer fel av en svart man att inte aktivt arbeta mot rasism.

Är det hyckleri att tycka att rätt borde vara rätt, ifall det fel man skulle vilja se upprättat är mindre än andra problem... Inte speciellt många problem skulle kunna fixas till isåfall på en årsbasis, eftersom det är de stora problemen som tar längst tid och arbete att lösa. Vad hände med många bäckar små?

---

Detta var ett par tankar som formulerade sig i huvudet efter att ha läst detta hos 357, honey som jag för i övrig får intrycket av, har många vettiga värderingar och skriver en intressant blogg.

---

* Och de fakto, det hjälper föga med vackra ord eller sinnrik argumentation. Vems hjärta som blöder eller inte, det vet bara den enskilde men det är också ganska så irrelevant i och med att det inte gör vare sig till eller från för den stackare som är dödsdömd.

Kollektivt hyckleri skulle kunna diagnostiseras på hela västvärlden om vi vill generalisera. Så om man missbrukar tillfället blir det till en fråga om vem vill du hänga ut idag?

Om man tänker lite mer konstruktivt så gör man det lilla man kan och slutar att peka finger, sägandes "jag gör i alla mer än ni, så det så"!

Med ett ben i varje värld

Eftersom jag inte visste hur jag skulle skriva ett inlägg med mina tankar på bästa sätt denna gången, så har jag bara låtit mina tankar föras till tangentbordet utan att tänka!

Det känns som om tiden är inne. För att bestämma mig om jag ska gå hela vägen med min läggning. Jag står med ena benet i varje värld just nu, men hur lång tid kan det fortsätta?
Jag håller mig för mig själv mer och mer. För att mina föräldrar inte ska märka. Men hur länge orkar jag hålla på så? Detta måste ta slut!
Men jag vet att jag inte kan berätta för dom, aldrig. Och jag vet inte om jag verkligen orkar
bryta kontakten med min familj igen. Det känns om jag står ensam med mina tankar, även om mina vänner försöker stötta mig och säger att det enda jag kan göra är att dra där ifrån.
Men det är ingen som förstår att jag inte vågar, det är ändå min familj. Jag kan inte vara så egoistisk och bara lämna dom, eller kan jag? Jag hatar att jag är flata samtidigt som jag älskar det. Jag vill kunna gå hand i hand med min framtida flickvän, jag vill kunna ta med henne hem till mina föräldrar och visa upp henne stolt, jag skulle vilja ta med henne på nästa släktträff och presentera henne glatt för alla – Detta är… Min flickvän! Vad skulle hända då?
Jag är rädd för det val jag snart måste göra samtidigt som min styrka börjar sjunka!
Orkar jag?
Jag önskar att jag inte vore flata, jag önskar jag kunde vara som dom, troende muslim och gifta mig med en kille och få ett halvt dussin barn.

"Anonym"

En lördagskväll på Gretas

Hej alla hetro, gays, bi, trans, unga som gamla!

Jag var på Gretas en lördagkväll/natt för inte så längesen. Det var första gången på ganska lång tid jag var där. Jag gick in med självsäkra steg med min nära vän som är hetro. Lite små berusade så kände jag att nu jävlar ska jag hitta hon med stort H. Hon som får min värd att gunga, hon som får mig å le, hon som gör att det känns möjligt att gå ner till ica osminkad med gamla slitna jeans och linne för att så länge hon är vid min sida så känns det bra. Vart ska jag annas hitta min jämlike om inte på Gretas? Jag som flata som lever ett väldigt hetrosexuellt liv med hetrosexuella kompisar och hetrosexuellnorm inom familjen, vart ska jag hitta henne? Har ju väldigt få gay kompisar, så matchmaking är pasé för min del. Jag har dock alltid tyckt att Gretas = köttmarknad. Där är man för att ragga, one night stand men inget mer. Leka rövare för en kväll!
Men just den kvällen, bestämde jag mig för att nu jävlar så ska jag hitta henne!

Med varsin öl i handen så blickade min blick runt, medans jag tänkte:
- Nej, hon var inte min typ.
- Nej, hon var för lång.
- Nej, hon var för kort.
- Nej, hon är blond.
- Nej, hon är mörkhårig.

Vi gick mot dansgolvet och dansade loss, när Dj´n bytte till en dålig låt så gick vi ut för att röka. Min kompis var lite små deppig, så jag frågade varför är det så? Jo, hon som hetro tycker att det är väldigt svårt att hitta Han, som får hennes värld att gunga. Hon tyckte att det var lättare för oss gay att hitta någon. Hetrosexuella har tusen olika ställen att gå på, för att leta. Jag som homosexuell har knappt ett ställe. Jag vet vart jag ska vara för att träffa henne. Just då insåg jag att det är aldrig säkert vare sig man är hetro, hbt, ung eller gamal att man träffar någon. Man vet aldrig när sker! Vare sig man är på Mc Donalds, statoil, rockbaren eller på Gretas. När det sker så sker det.
Jag lyckas alltid tänka emot mig själv och att det verkar lättare och bli kär osv för alla andra.
Alla andra har lyckats både få sitt hjärta krossat och krossa någon annans. Jag har fått mitt hjärta krossat, av Hon! Men sen var det stopp. Sen så var jag å lekte rövare varje kväll istället. Nu då? Nu när jag väl vill bli kär, och känna lyckan då inträffar det inte!
Får man bara x antal chanser att bli kär? Jag vet inte! Men jag har iaf bestämt mig att nu ska jag sluta leta under varje sten, jag ska låta kärleken komma till mig! Och jag ska få gå till Ica osminkad med hennes hand i min!

Åh, nej jag hittade inte Henne på Gretas den kvällen! Istället åkte jag hem till min kompis och kröp ner under hennes täcke och somna efter tre sekunder! (Inte så konstigt kanske, eftersom jag verkar rata alla. Dumt nog!)

"Anonym"

Gästblogg

Jag fick inte frågan om jag ville gästskriva här, jag frågade om jag fick! Känner att min lilla blogg som jag annars har inte räcker till. Jag vill skrika ut till världen och berätta hur JAG har det. Hur det är och vara flata. Ur mitt perspektiv! Jag är inte bara flata, jag är heterosexuell också. Hur kan det gå ihop?

Jo, här börjar min historia:

Jag gillar tjejer. Mina vänner vet, alla vet. Kanske inte alla, inte min familj/släkt. I deras ögon är jag heterosexuell. Jag kommer gifta mig med en kille, kommer få barn och leva ett sånt liv man ska leva (i deras ögon iaf). Men innerst inne vet jag att jag inte kommer göra allt det där. Mina föräldrar är araber som är muslimer. Mamma går i slöja och ber fem ggr om dan.
Jag vet att om dom fick reda på att jag var gay så skulle dom inte tveka med att antingen gifta bort mig till någon i mitt hemland eller ett skott i pannan.

Jag vet det, det är inget jag bara tror.

Hur kan jag veta det? Jo en gång för ganska många år sen så hände det som inte fick hända. Ett rykte spred sig i min släkt om mig. Istället för att prata med mig för att kolla hur det låg till så åkte vi till mitt hemland. Där fick jag träffa en kille, vips var vi förlovade. Vi skulle gifta oss några år senare, innan jag ens fyllt 20. När vi åkte hem igen till Sverige, så stack jag. Jag rymde med hjärtat i halsgropen. Hot efter hot kom mot mig från min familj. Jag fick skyddad identitet osv.
Men efter ett tag så saknade jag min familj så oerhört mycket, så jag flyttade hem igen.

Under den tiden hade jag inte förstått att jag var gay (det var ett annat rykte som spred sig), nu vet jag det. Nu vet jag vem jag är!
Men kommentarerna om homosexualitet av min familj och släkt är oerhört hemska, dom har berättat vad man gör mot homosexuella.

Därför är: Jag homosexuell och heterosexuell!

"Anonym"


(hobbit tackar för gästinlägget)

Är du för eller emot Pride?

Jag måste erkänna att jag blev ganska förvånad när jag i Spotlighten på Qruiser såg reklam för en klubb som hette ”Pride - nej tack”. Vem skulle kunna vara emot Pride, undrade jag. Jo, tydligen rätt många, att döma av medlemsantalet. Jag var tvungen att gå in på klubbens sida för att se vad de menade. Där stod bland annat detta:

-För oss som förstår att det enda folk minns från paraden är transor och läderflator.
-För oss som bryr oss om hur landsortsmedia porträtterar bögar & flator (ofast bara film/foto från paraden) och hur detta påverkar outkomna landsortssmygisar.
-För oss som fattar att "gayvänliga" företag egentligen inte bryr sej om oss, utan bara vill ha våra pengar.
-För oss som inte vill va apor att beglo i en cirkusparad.
-För oss som inte ser gemenskap i att spärra in sej.
-För oss som inte ser integration genom segregation.

Jag insåg till min förvåning att personen som skrivit detta faktiskt har en poäng. Nej, jag menar inte att jag är emot Pride. Absolut inte. Pride är en väldigt bra sak. Pride är ett tillfälle för människor att träffas, njuta och uppleva. Men det här med hur media koncentrerar sig på paraden och visar upp nakna människor som målat sig gröna och dinglar med brösten i vädret, det har jag faktiskt funderat på förut. Det ger inte budskapet att gaypersoner är precis som alla andra, utan precis tvärtom. Nu vore det ju förstås inte så roligt att titta på en parad där alla kom i sina vanliga kläder och det inte var någon fest alls, men det har nog en baksida. Det är bara att hoppas att de flesta människorna ute i landet är kloka nog att inse att gaymänniskor inte alltid är nakna och gröna. Egentligen borde det förstås inte göra något om man är naken och grön heller, men om man är ute efter att bli accepterad för hur man är och inte efter vad man tänder på sexuellt kanske det kan vara svårare att bli tagen på allvar då?

Resten av resonemanget måste jag dock vända mig emot. Skulle Pride vara segregation? Alla är ju välkomna till Pride och det är ju inte heller som om pridebesökarna stänger in sig i Pride park och aldrig kommer ut. De integrerar sig ju med hela Stockholm. Och att de gayvänliga företagen bara bryr sig om våra pengar? Jo, men alla företag vill tjäna pengar. Då måste det väl i alla fall vara bättre om de är gayvänliga medan de tjänar pengar?

Att folk går på Pridefestivalen är väl inte för att de vill skärma av sig från omvärlden? Omvärlden finns ju där ändå, 365 dagar om året. Skulle det i så fall vara att skärma av sig från omvärlden att gå på gayklubb också?
Att människor som delar intressen eller livsstil samlas är väl en ganska naturlig sak? Det tycker jag är som att gå på hårdrockskonsert för att man gillar den sortens musik, eller att gå på kinarestaurang för att man gillar maten, eller kanske att vara med i en fotbollsklubb för att man gillar den sporten. Alla människor fördjupar sig i saker som tilltalar dem. Så tycker jag.

Vad tycker du?

Annie

(hobbit tackar för gästinlägget)

Är bögar borgerliga och flator vänster?

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det är väldigt sällan man träffar på en flata som är borgerlig. Jag tror bara det har hänt mig en enda gång faktiskt. Därför blev jag först förvånad när det blev en sådan förkrossande majoritet för de borgerliga i Regnbågsvalet. Sedan slog det mig att alla bögar jag träffat nog drog mer åt det moderata hållet. Men som alla vet är det farligt att dra slutsatser bara från de få människor man själv träffat.

Jag har funderat på om det verkligen är såhär det ligger till. Är bögar borgerliga och flator vänster? I så fall varför? Speglar det bara samhället i stort? Är det fler kvinnor än män som röstar på vänstern? Eller är det kanske obligatoriskt att rösta på vänstern om man är flata? Kanske man förbinder sig till det i ett kontrakt samtidigt som man får den där brödrosten i premie för att man gått med i klubben? En annan teori skulle kunna vara att det finns mest flator inom de yrkesgrupper och områden som traditionellt röstar på vänstern. Men varför är det i så fall så? Varför skulle det finnas färre affärskvinneflator, juristflator och Djursholmsflator än sjuksyrreflator, verkstadsflator och Rinkebyflator?

Som flata måste man ofta stå upp för sig själv och sin levnadsstil och kanske är det därför så många flator räknar sig som feminister. Också feminism och vänsterpolitik verkar ofta hänga ihop. Bottnar det hela kanske i tanken att alla ska vara lika mycket värda och ha samma rättigheter oavsett sexuell läggning? Men borde då inte bögarna ha reagerat likadant? Kanske har de en annan taktik och satsar istället på att vara så glammiga och festliga som möjligt och tänker att vem kan väl bara stå emot någon som jämt sprider glädje och glamour omkring sig?

Annie

(hobbit tackar för gästinlägget)

To bi or not to bi

Att vara bisexuell, vad innebär det egentligen? Enligt svenska akademins ordlista betyder bisexuell ”sexuellt dragen till båda könen”. Håller ni med? Är det glasklart? En del kanske tycker det. För oss som varje dag får sexuella erbjudanden från par på hbt-communityn Qruiser är det dock lite förvirrande.

Det verkar finnas tjejer som aldrig någonsin skulle kunna tänka sig att vara ihop med en tjej, men att ha sex med dem går bra. Att vara bisexuell verkar inte automatiskt innebära att man kan bli kär i både tjejer och killar. Det står det ju inte i ordlistan heller. Det står bara sexuellt dragen till. Men de där söta fina tjejerna och killarna som inte alls är ute efter sexuella äventyr då? De som verkligen letar efter någon att dela sitt liv med? Stör de sig inte på att människor blandar ihop dem med sexsökare och får förutfattade meningar om dem?

Det måste finnas en orsak till att så många bitjejer skriver in sig som homosexuella på Internetsidor som Qruiser.

Kanske vi kan uppfinna ett nytt ord för de människor som verkligen kan älska människor oavsett vilket kön de har? Kan de vara biemotionella kanske? Det vore bra om det fanns ett ord för dem så att det finns något att kunna säga om någon frågar:

”Är du bisexuell?”

”Nej, nej, det är mycket mer än så. Jag är biemotionell.”

Annie

(hobbit tackar för gästinlägget)

Gästbloggare

Jag har glädjen att presentera den första gästbloggaren. Det är Annie som författar http://komtillmin.blogg.se!

Det är ännu tid att anmäla intresse för att gästblogga. Eftersom det antagligen inte är så tydligt ungefär vad jag förväntade mig så kanske det blir klarare om jag citerar mig själv ur ett mail till Annie angående gästbloggeri.

"Bakgrunden till att jag tyckte det vore fint med en eller flera gästbloggare är just tidsbrist

[...]

Jag tänkte mig som så att det vore toppen om gästbloggaren återkom lite då och då med nya inlägg, frekvensen på dessa hade jag inte tänkt att definiera men mina förväntningar är ca 1-3 inlägg i månaden. Vidare med fria tyglar att skriva sådant som gästbloggaren finner läsvärt, och att detta publiceras direkt i bloggen, givetvis i gästbloggarens namn. Knyter du ihop ett inlägg så kan det vara både av seriös eller humoristisk karaktär, pendlar själv ganska friskt mellan ämnen och nivåer av allvar."

1-3 Gästbloggare önskas

Intresserad, sänd ett mail till hbtqkontakt [at] gmail [dåt] com. Berätta lite om dig själv och ge ett par exempel på vad du skulle vilja gästblogga om. Dessvärre utgår inget arvode... Bloggen trivs med 0-budget. Fler frågor, ställ dem i mejlet.

Thomas är gravid

Läste en nyhet i norska VG uppsnappad från det stora landet på andra sidan atlanten, i magasinet advocate. Thomas Beatie och hans fru väntar tillökning i juli. Frun kan inte få barn, det kan däremot Thomas för han föddes som kvinna. Vid könskorrigeringen han genomgick tio år tidigare hade han möjligheten att behålla "sina fortplantningsmässiga rättigheter" som han uttrycker det själv och gjorde så.

Det är relativt enkelt att se för sig, hur paret fått kämpa mot attityder, fördomar och besserwissrar inom både sjukvården, men också bland släkt och vänner. Men konventioner bör sällan hållas för heliga och min spontana rektion är, åh så vackert! Wow att de vågar stå på sig! Det känns lite som science fiction, men om det är möjlig samt inte innebär biologiska risker för barnet (han har bland annat avbrutit intag av testosteron) så var så god.

I steg två så tänker jag att det skulle vara intressant att se hur juridiken förhåller sig för en familj som denna. Men min spekulation är att eftersom det är ett juridiskt "vattentätt" äktenskap så ska det säkert gå bra.



VG-artikel. (norska)
Advocate-artikel av Thomas själv. (engelska)



Förresten har jag rensat och lagt till nytt bland blogglänkarna. Håll till godo och fortsätt gärna tipsa mig om bloggen din.