söndag, februari 18, 2007

Om att komma ut

Nu är jag då inte tonårsförälder, inte förälder överhuvudtaget. Men jag snubblade över ett intressant inlägg på bloggen "livet som tonårsförälder" och hittade lite inspiration.

Tänkte att jag skulle ta och prata om min egen komma ut process. Jag växte upp med uppfattningen att inom min familj fanns två tydliga uppfattningar om homosexuella dels att de var förvirrade varelser som pysslade med synd och dels att de var varelser som fanns men som det inte var något speciellt med. Själv hade jag inte så stor koll, men tror att det ändå påverkade mig. Annat värt att lägga till ekvationen är att i kommunen på 7000 innevånare kände jag till en bög och bland släktingar jag knappt hade träffat fanns en flata.

När jag i mellanstadieåldern upplevde förälskeliknande känslor inför en tjejkompis så fattade jag vad jag kände men slog bort det som omöjligt och dumheter. När jag i högstadieåldern fortfarande blev så mycket mer attraherad av tjejer så blev det ännu lite besvärligare. Det fanns som sagt mig veterligen noll gays på skolan, både bland elever och personal. Försökte intala mig att min typ var de mest androgyna grabbarna jag kunde hitta, men det blev liksom inget av det, mest bara ett alibi för både mig själv och vännerna.

Snabbspolning till gymnasiet så var det i princip samma visa en gång till, fjärilar i magen för "fel" personer och med de grabbarna som uppvaktade mig kändes det så fel att jag försökte med inställningen att jag struntar i alltihop. Tanken att det är något lurt med att jag själv inte kände för att flirta med grabbar som stack ut kom inte till mig.

Nått mellanår. Sedan bar det av till Universitetet. Jag var väl lite sen med mycket, av många anledningar, men för att sammanfatta så hände allt då. Jag kom underfund med att om jag hittar min väg så är det precis den jag måste gå, för att det är så det blir bäst, för att det är så det ens kan bli bra... Insikterna kom bit för bit. Det gick fortfarande inte så fort men det var ändå omvälvande. Jag erkände för mig själv att jag var en sån där som blev kär i tjejer (och det hände sig genom att jag träffade en speciell brud. Den bruden blev aldrig min så kanske för att något skulle hända valde jag en grabb, som tyvärr inte utmanade mig det minsta. Oproblematiskt men lite av en backlash. Sen gick det där på repeat ett par gånger, nästan varje gång jag föll för en brud som inte föll för mig så valde jag en grabb istället. Påminner om att det än så länge, bland folk jag stötte på var deprimerande få queera. Jag hittade qruiser och det var lite av en aha upplevelse då man aldrig träffat nån queer i sin egen ålder.

Även om jag gick igenom alltmer givande relationer så började jag så smått få klar för mig att alla bitar inte skulle kunna falla på plats om jag inte började leta på rätt ställe. Jag berättade för fler och fler av mina vänner och var mer och mer öppen om vad jag själv var övertygad om. Mitt syskon var den förste i familjen som fick veta, helt enkelt genom att jag och en dejt stötte ihop med syskonet på stan lite innan det var meningen att vi skulle möta upp. Vi som i jag och syskonet. Återigen, nästan löjligt oproblematiskt.

Men i och med att jag aldrig varit speciellt mångordig om mina flings med paranteserna så hade det inte kommit upp där, inget dolt men samtidigt inget berättat då frågorna uteblivit. Sett till min bild av hur jag trodde de skulle reagera så drog jag mig lite för att förvarna dem om läget (ordvalet indikerar hur bilden min var). Men så en eftermiddag framför tv'n, med en förälder och syskonet så kom vi att diskutera vem som var mest attraktiv i en tjejgrupp. Och när jag argumenterar så går jag mycket på känsla, tycker det är kul att argumentera väl utan att det för den sakens skull är jätteviktigt att "vinna". Men för att understryka att jag hade väl underbyggt omdöme i denna förvisso helt "smaken är som baken"-fråga så krävde mina argument att jag avslöjade min läggning. Vilket jag gjorde. Det var ett spontant, medvetet avslöjande som, visade det sig, inte ens väckte vare sig förvåning eller ifrågasättande. Med andra föräldern så dröjde det tills jag hade ett regelrätt förhållande i ryggen för att få tummen ur. Där möttes jag av både förvåning och ifrågasättande. Framförallt ifrågasättande av konceptet men det är inte ett stort problem och inte riktigt mitt problem heller. Och hur som helst så övervärderade jag kraftigt vilka konsekvenser det skulle få, de har varit obetydliga i relationen men viktiga för mig själv.

Så vad för klokheter har jag att dela med mig av. Hm, kanske inte så mycket annat än luddiga tankar... Insikten att allt ordnar sig och hur eller om det blir jobbigt, det blir vet man inte förrän efteråt men att man troligen överskattar det. (I vilket fall så gjorde jag det.) Att allt är ens egna möjligheter och att det bästa man har att gå på är vad man själv tror att man vill göra. Reagerar folk tråkigt så är det först och främst deras problem och inte något man ska ta åt sig. Personligen (igen) så har det som regel gått tämligen odramatiskt till.

När jag var femton hade jag aldrig kunnat ana allt stöd och värme jag skulle komma att få från vänner eller att jag skulle kunna känna mig helt lugn, trygg och fri som en sån där queer.

En nyfiken bloggutmaning till den som känner sig manad. Hur gick det till för dig eller har du för insiktsfulla tankar om att komma ut som du vill dela med dig av?


Andra bloggar om: , ,

3 kommentarer:

Majs sa...

Jag kom ut redan när jag föddes!
För att göra en lång historia kort :))

Linnah sa...

Här har du min komma ut-historia. :)

lebben på webben sa...

man kanske skulle skriva ner sin komma ut historia.. thats an idea.

Sveriges bloggarmé