Mer om att blogga anonymt

Det är som sagt inte enkelt och egentligen ganska så omöjligt att vara helt anonym på nätet. Speciellt om man är personlig. Även om man väljer att blogga anonymt efter den anonyma konstens alla regler så är det klokt att inte tro att man helt undanröjt risken att bli avslöjad. Det är ännu klokare att, varje gång man trycker publish, inte lura sig till att man kan använda anonymiteten som en ursäkt för att säga eller göra saker man faktiskt inte kan stå för.

Men här är några saker att tänka på angående hur man bloggar så anonymt som möjligt. Många är ganska så paranoida. Kommer ni på fler så kommentera gärna.


Man är vag om irrelevanta detaljer.

Vill man ha en bild så retuscherar eller stiliserar man den bortom igenkänningsmöjlighet. Självklart förstås, precis som att man inte återanvänder en bild från ett annat sammanhang även om den annars är jättehemlig.

Det är en fördel att undvika att länka till personer som man känner och att undvika att kommentera på bekantas bloggar där länken till din anonyma blogg är synlig.

Det kan vara en fördel att aldrig klicka på sina länkar från sin blogg till personer som registrerar statistik på sin blogg.

En bra sak att tänka på är att även om du har en mailadress som du bara använder i anslutning till din blogg som heter super-anonym@anonym.com så är det viktigt att inte ha konfigurerat mailkontot med för och efternamn, som alltså hamnar i frånfältet hos den som får mailet.

Synonym och bloggnamn bör vara nya idéer. Både ditt och eventuella andras personnamn, initialer bör undvikas, det senare speciellt i någon större mängd.

Man bör inte vara alltför specifik om för många uppgifter som att man kommer från 1000-invånarsbyn, att man deltagit i NM i schack eller att man tycker att det är fel att Steven Seagal inte vunnit en Oscar.

Eventuellt kan man försöka vara medveten om sitt språk. Om man har ett unikt sätt att uttrycka sig (vilket de flesta har) så kan man försöka att inte vara för notoriskt med sina signaturord och signaturuttryck.

Vill du minska googlingsrisken så är det framförallt klokt att inte ge folk idén att försöka. Alltså inte ens berätta att du bloggar (anonymt).

Brysseldeklarationen

Via norpan hittar jag ett mycket bra initiativ till att formulera Europas gemensamma värdegrund på ett klokt sätt. Det kommer från en kampanj som kallar sig A vision for Europe vilket är ett projekt mellan lite olika humanist-, humanist/etik- och katolikorgansationer.

Om du tycker det låter bra, nödvändigt och viktigt att separera på religion och politik i EUs konstitution så signera!


Ett sammandrag på svenska:

Brysseldeklarationen

Vi, Europas folk, tillkännager härmed våra gemensamma värderingar. De är inte baserade på någon enskild kultur eller tradition, utan grundade i sin helhet på alla de kulturer, som utgör det moderna Europa.

• Vi fastställer varje individs värde, värdighet och självbestämmanderätt, samt varje människas rätt till största möjliga frihet som är förenlig med andras rättigheter.
• Vi försvarar demokrati och mänskliga rättigheter och strävar efter att varje människa, så långt det är möjligt, ska ha rätt till en fullödig utveckling.
• Vi erkänner vår plikt att visa omsorg om hela mänskligheten, inklusive kommande generationer, och vårt beroende av och ansvar för en naturlig värld.
• Vi fastställer jämlikheten mellan män och kvinnor. Alla människor oavsett ras, ursprung, religion eller tro, språk, kön, sexuell läggning eller förmåga, måste behandlas lika inför lagen.
• Vi bekräftar allas rätt att av eget val, anta och följa en religion eller tro. Dock får inte en grupps övertygelse användas för att begränsa andra människors rättigheter.
• Vi anser att staten måste förhålla sig neutral till frågor som gäller religion eller tro, inte favorisera eller diskriminera någon.
• Vi anser att personlig frihet måste kombineras med socialt ansvar. Vi vill sträva efter att skapa ett rättvist samhälle grundat på förnuft och barmhärtighet, där varje medborgare ges möjlighet till full handlingsfrihet.
• Vi värnar om både tolerans och yttrandefrihet.
• Vi fastställer allas rätt till en öppen och allsidig utbildning.
• Vi förkastar hotelser, våld och anstiftan till våld, som understödjer tvister och anser att konflikter måste lösas genom förhandlingar och med lagliga medel.
• Vi stödjer frihet att utforska varje område av mänskligt liv och de veteskapliga tillämpningar, som är till nytta för människors välfärd. Vi strävar efter att använda vetenskapen kreativt, inte destruktivt.
• Vi värnar om artistisk frihet, värderar kreativitet och fantasi, och erkänner konstens omdanande kraft. Vi bejakar litteraturens, musikens, bildkonstens och den utövande konstens betydelse för personlig utveckling och förverkligande.
  

Tillkom den 25:e dagen i mars 2007, den 50:e årsdagen av Romfördraget och grundandet av den Europeiska Unionen.


Läs debattartikel på AB.

Andra bloggar om: brysseldeklarationen, EU, mänskliga rättigheter

Hur tänker de egentligen

Läser i DN debatt om hur pingströrelseföreståndaren Sten-Gunnar Hedin och svensk katolska kyrkans biskop Anders Aborelius gör gemensam sak och hotar Alliansen med att uppmana sina medlemmar att inte rösta på alliansen. Varför, jo för att Sveriges regering jobbar på ett lagförslag som öppnar för möjlighet till abort för utländska kvinnor på liknande premisser som för svenska kvinnor. (Deras ordval är abortparadis.)

De påstår med rätta att kd är ett parti nära fyra procentsspärren och att om kd åker ur Riksdagen blir det svårt för alliansen. Men för att effektivt rikta in sig på alliansen som ansvarlig för kd's politik så bör inte medlemmarna ens rösta på något annat allians parti heller.

På vilket sätt tror kyrkföreträdarna att vänsterblocket skulle agera för en mindre sträng abortpolitik eller rent allmänt en mindre sekulariserad politik?

På vilket sätt tänker kyrkoföreträdarna att de ska få en effektiv kanal för sina åsikter in i riksdagen utan kd. Partiet där (jag gissar) den stora majoriteten av politiskt aktiva också hör hemma i kyrkliga organsationer.

Med andra ord så känns det som ett utspel som de inte egentligen vill sätta i verket. Det känns som ett obstinat sätt att debattera, om inte vi får som vi vill i den här frågan så tänker vi försöka sabotera för er, även om det i realiteten inte är ett bättre alternativ...

Samtidigt så tror jag många skulle bli glada om de kristna sköt kd i foten. Jag anser det vara vanskligt och möjligen inte en jättebra idé att blanda tro och politik. Det blir lätt så A4 och kompromisslöst av det. För övrigt var det enligt qx undersökning av hur qruisermedlemmarna röstade, bara cirka en procent som bekände sig som kd-väljare. (Kan vara klokt att ta den statistiken med en nypa salt och inte dra förhastade vidare slutsatser.)

Låter det vara osagt hur reellt kyrkföreträdarnas hot är men vill gärna filosofera vidare på vad som får folk att rösta som de gör. Är det möjligt/rimligt att en person låter sig påverkas till att inte rösta på "sitt" alliansparti för att ett annat parti inom alliansen inte motsvarar "renläriga" kristnas förväntningar. Vad hände med rösta med hjärtat och att inget parti lär ändå motsvara alla dina förväntningar...

I en kommentar till ett blogginlägg om att "rösta kristet" på M'Xp, beklagar sig en insändare över att "Politiker och massmedia beter sig som de äger demokratin." Men är det inte lite värre då ett par kristna organisationsledare beter sig som om de äger sina medlemmars röster.

Fotnot:
Pingströrelsen: 86 669 medlemmar 2004/2005 enligt deras websida.
Katolska kyrkan: 85 000 medlemmar enligt deras websida.
I valet röstade 6.6% eller 365 998 personer på kd enligt val.se

Andra bloggar om: kd, politik, abort, rösta kristet, alliansen, pingströrelsen. Kanske intressant.

Om personliga bloggen - Att välja nivå

Ibland när jag sitter och författar ett inlägg på min blogg så glömmer jag bort att det med stor sannolikhet berör fler än mig själv. Man hamnar i ett introvert modus för att vara ärlig mot den tanke man har. För att framställa något så precist som möjligt så krävs det ibland självransakan. En bra personlig blogg (tycker jag) är vanligen subjektiv men med objektiva inslag. Det är lätt hänt att man missar att reflektera över alla reflektioner som kan göras på denna tanke. Att eller hur såväl icke-berörda som eventuellt berörda skulle kunna reagera på det man tänker, tycker, tror och skriver är inte alltid något man reflekterar över.

Ibland fallerar omdömet. Det erkänner jag och gör ingen principiellt ställningstagande mot att radera/nyansera något som blev fel/för mycket. Till god bloggton hör att berätta om man raderat/ändrat. (Jag håller mig inte alltid till den aspekten av god bloggton.) Det har också hänt att jag när jag inte fattat vad jag "ställt till med" förrän i efterhand, frågat om det är okej att jag skrivit som jag gjort. Inget jag rekommenderar, alltså att fråga är bra, men det hade varit bättre om man insett i förväg att det man skrev balanserade på gränsen till oförskämt uppriktigt/alldeles för privat/en tanke som inte borde befästs genom att ha fångats i flykten.

En bra sak är att inte blogga packad, säger sig självt. En annan bra sak att göra är att läsa igenom sitt inlägg ett par gånger och försöka komma ihåg att tänka på vad man egentligen säger och varför. (Det är också bra mot stavfel.)

Jag har en slags default tackling av problemet, som ibland (visar det sig i kommentarerna) frustrerar vissa läsare. Det är en avvägning. Poängen är aldrig att hänga ut någon annan, men om man fortfarande tycker att det är försvarbart att skriva om något känsligt så kan man åtminstone ha den goda smaken att vara vag. Beskriva känslan mer än situationen. Och det har jag lite tips på.

Att vara vag. Att insinuera utan att ljuga. Att uttrycka en känsla utan att exploatera fakta eller personer. Det är en konstform. Att uppmuntra fantasin. Att fokusera på helhetsbilden. Det finns både risker och fördelar. Men så här skulle man kunna göra:

Använd inte dopnamn.
Använd pronomen/smeknamn som inte avslöjar kön, ålder eller relation.
Försök att prata om dig själv och eller andra i tredje person.
Specifiera inte om tiden är då, nu eller sen. Inte heller om det var länge sedan eller nyligen.
Citera.
Citera schizofrent.
Lämna det öppet huruvida du citerar någon.
Berätta saker med abstrakta bilder, dikter, lerfigurer och eller sånger på fantasispråk.
Använd långa meningar och få kommatecken.
Testa metaforer och poetiskt språk.
Bekräfta inget och förneka inget.
Besvara frågor med frågor.
Berätta ur båda synvinklarna och avslöja inte preferenser.
Ge flera analyser och tveka inte vid möjliga motsägelser.
Öva ditt pokeransikte.
Använd ett språk som någon, några eller alla inte behärskar.
Använd "och eller"
Generalisera efter behag.
Om du har få språkmöjligheter så glöm inte bort accenter/dialekter.
Dröj dig inte kvar vid nyckelsatsen.
Betona någon mindre signifikant detalj.
Var diplomatisk.
Tänk allmänt och odramatiskt.
Ljug inte.
Var hängiven historieberättandet inte handlingen.
Lämna slutet till fantasin.
Låt det vara öppet ifall slutet kanske fortfarande stundar.

Om att komma ut

Nu är jag då inte tonårsförälder, inte förälder överhuvudtaget. Men jag snubblade över ett intressant inlägg på bloggen "livet som tonårsförälder" och hittade lite inspiration.

Tänkte att jag skulle ta och prata om min egen komma ut process. Jag växte upp med uppfattningen att inom min familj fanns två tydliga uppfattningar om homosexuella dels att de var förvirrade varelser som pysslade med synd och dels att de var varelser som fanns men som det inte var något speciellt med. Själv hade jag inte så stor koll, men tror att det ändå påverkade mig. Annat värt att lägga till ekvationen är att i kommunen på 7000 innevånare kände jag till en bög och bland släktingar jag knappt hade träffat fanns en flata.

När jag i mellanstadieåldern upplevde förälskeliknande känslor inför en tjejkompis så fattade jag vad jag kände men slog bort det som omöjligt och dumheter. När jag i högstadieåldern fortfarande blev så mycket mer attraherad av tjejer så blev det ännu lite besvärligare. Det fanns som sagt mig veterligen noll gays på skolan, både bland elever och personal. Försökte intala mig att min typ var de mest androgyna grabbarna jag kunde hitta, men det blev liksom inget av det, mest bara ett alibi för både mig själv och vännerna.

Snabbspolning till gymnasiet så var det i princip samma visa en gång till, fjärilar i magen för "fel" personer och med de grabbarna som uppvaktade mig kändes det så fel att jag försökte med inställningen att jag struntar i alltihop. Tanken att det är något lurt med att jag själv inte kände för att flirta med grabbar som stack ut kom inte till mig.

Nått mellanår. Sedan bar det av till Universitetet. Jag var väl lite sen med mycket, av många anledningar, men för att sammanfatta så hände allt då. Jag kom underfund med att om jag hittar min väg så är det precis den jag måste gå, för att det är så det blir bäst, för att det är så det ens kan bli bra... Insikterna kom bit för bit. Det gick fortfarande inte så fort men det var ändå omvälvande. Jag erkände för mig själv att jag var en sån där som blev kär i tjejer (och det hände sig genom att jag träffade en speciell brud. Den bruden blev aldrig min så kanske för att något skulle hända valde jag en grabb, som tyvärr inte utmanade mig det minsta. Oproblematiskt men lite av en backlash. Sen gick det där på repeat ett par gånger, nästan varje gång jag föll för en brud som inte föll för mig så valde jag en grabb istället. Påminner om att det än så länge, bland folk jag stötte på var deprimerande få queera. Jag hittade qruiser och det var lite av en aha upplevelse då man aldrig träffat nån queer i sin egen ålder.

Även om jag gick igenom alltmer givande relationer så började jag så smått få klar för mig att alla bitar inte skulle kunna falla på plats om jag inte började leta på rätt ställe. Jag berättade för fler och fler av mina vänner och var mer och mer öppen om vad jag själv var övertygad om. Mitt syskon var den förste i familjen som fick veta, helt enkelt genom att jag och en dejt stötte ihop med syskonet på stan lite innan det var meningen att vi skulle möta upp. Vi som i jag och syskonet. Återigen, nästan löjligt oproblematiskt.

Men i och med att jag aldrig varit speciellt mångordig om mina flings med paranteserna så hade det inte kommit upp där, inget dolt men samtidigt inget berättat då frågorna uteblivit. Sett till min bild av hur jag trodde de skulle reagera så drog jag mig lite för att förvarna dem om läget (ordvalet indikerar hur bilden min var). Men så en eftermiddag framför tv'n, med en förälder och syskonet så kom vi att diskutera vem som var mest attraktiv i en tjejgrupp. Och när jag argumenterar så går jag mycket på känsla, tycker det är kul att argumentera väl utan att det för den sakens skull är jätteviktigt att "vinna". Men för att understryka att jag hade väl underbyggt omdöme i denna förvisso helt "smaken är som baken"-fråga så krävde mina argument att jag avslöjade min läggning. Vilket jag gjorde. Det var ett spontant, medvetet avslöjande som, visade det sig, inte ens väckte vare sig förvåning eller ifrågasättande. Med andra föräldern så dröjde det tills jag hade ett regelrätt förhållande i ryggen för att få tummen ur. Där möttes jag av både förvåning och ifrågasättande. Framförallt ifrågasättande av konceptet men det är inte ett stort problem och inte riktigt mitt problem heller. Och hur som helst så övervärderade jag kraftigt vilka konsekvenser det skulle få, de har varit obetydliga i relationen men viktiga för mig själv.

Så vad för klokheter har jag att dela med mig av. Hm, kanske inte så mycket annat än luddiga tankar... Insikten att allt ordnar sig och hur eller om det blir jobbigt, det blir vet man inte förrän efteråt men att man troligen överskattar det. (I vilket fall så gjorde jag det.) Att allt är ens egna möjligheter och att det bästa man har att gå på är vad man själv tror att man vill göra. Reagerar folk tråkigt så är det först och främst deras problem och inte något man ska ta åt sig. Personligen (igen) så har det som regel gått tämligen odramatiskt till.

När jag var femton hade jag aldrig kunnat ana allt stöd och värme jag skulle komma att få från vänner eller att jag skulle kunna känna mig helt lugn, trygg och fri som en sån där queer.

En nyfiken bloggutmaning till den som känner sig manad. Hur gick det till för dig eller har du för insiktsfulla tankar om att komma ut som du vill dela med dig av?


Andra bloggar om: komma ut, flata, queer

Världen är mitt ostron

Fick ett litet mail där det frågades om vem som kan känna sig välkommen och hemma i länklistan. Det undrades om man behövde skriva en HBT¹-blogg.

Som svar så undviker jag att hänga upp hakar i vad bloggen är och tar utgångspunkt i bloggaren. På så sätt blir det enkelt och öppet. Upp till var och en.

Ville definitivt inte ha en snäv ram där man sållar bort allt som inte är bloggar som i huvudsak tar upp minst si och så många procent HBTQ-angelägenheter. Det finns ingen allmängiltig sanning om vad som är angeläget och överförmynderi tycker vi inte om. Tycker det är lätt idiotiskt med likriktning, mångfald är kanske ett överanvänt ord men det är en bra grej.

Poängen är inte att det bloggas uteslutande om brudar men att det bloggas av brudar.

Med andra ord, hjärtlig välkomna alla om-vad-som-helst-bloggar där den bloggande känner sig bekväm med bli identifierad som vad som helst icke-strejt². Detta vad som helst är upp till dig inte mig. Den obstinata vägen ingen etikett alls funkar den med.

Nåt mer behövs inte...


¹ HBT(Q) står alltså för homosexuella, bisexuella, transpersoner (och queera).
² Strejt, fulstavning av straight, dvs heterosexuell.

Andra bloggar om: bisexuell, flatblogg, flata, hbt, hbtq, hbt-blogg, hbt-bloggare, homosexuell, lesbisk, trans, queer

Om att börja blogga

Det finns mängder av saker att ta ställning till. Det finns många olika ändar att börja i. Det är dels de "existentiella" frågorna.

• Först och främst, känner du dig inspirerad?
• Vet du om vad du vill skriva?
• Vad vill du ha för läsare? (Vänner/bekanta och övriga som känner sig lockade, så många som möjligt/world domination, folk som delar min obskyra hobby, spelar ingen roll/det märks, människor som inte känner mig)
• Vad kan det vara bra att heta?
  

De avancerade tekniska aspekterna är det inte nödvändigt att sätta sig in i på en gång. Kanske aldrig, det är valfritt. Dock så måste man förstås välja var blogga.

Ett bra val är troligen en bloggtjänst som är gratis och användarvänlig. För vissa kanske den också bör vara på svenska. För att inte låsa in sig ett hörn så är det också intressant att det i framtiden, om man känner sig hågad är möjligt att laborera med layout och lägga till avancerade funktioner mm mm.

Tyvärr är det inte möjligt att utropa ett verktyg till det bästa bloggverktyget, för vad som är bäst beror på vad man ska ha det till. Vad som är viktigt är subjektivt. För att göra det enkelt för mig så citerar jag tidningen internetworld: "Blogger är bästa verktyget" med motiveringen just det att det är enkelt att starta och att möjligheterna är stora. Utifrån hur stora övriga tjänster är så lägger jag för de internationella bloggtjänsterna till Wordpress och MSN spaces. Det senare är dock ingen personlig favorit.

Internationella tjänster:

• Blogger
• Wordpress
• MSN Spaces
• Blogsome

De svenska bloggtjänsterna har av blivit föredömligt kartlagda av primelabs. Ur hela listan plockar jag några populära:

Svenska tjänster:

• Blogg.se
• webblogg.se
• Aftonbladet blogg

Att registrera sig på en tjänst är i de flesta fall grymt enkelt. Man väljer namn, lösenord, signatur (under inlägg) och bloggens titel... Sedan kan man i princip skriva sitt första inlägg. För blogger så finns en steg för steg instruktion på svenska här.

Jag samlade lite spridda länkar om det där med att blogga för ett tag sedan. Att botanisera bland dessa kan säkert ge bra idéer.

All blogghjälp som hittills är sammanställd på denna blogg finns här.

Gick det för fort eller för sakta? Hur som helst, lycka till!


Andra bloggar om: blogga, bloggosfären