Hur tänker de egentligen

Läser i DN debatt om hur pingströrelseföreståndaren Sten-Gunnar Hedin och svensk katolska kyrkans biskop Anders Aborelius gör gemensam sak och hotar Alliansen med att uppmana sina medlemmar att inte rösta på alliansen. Varför, jo för att Sveriges regering jobbar på ett lagförslag som öppnar för möjlighet till abort för utländska kvinnor på liknande premisser som för svenska kvinnor. (Deras ordval är abortparadis.)

De påstår med rätta att kd är ett parti nära fyra procentsspärren och att om kd åker ur Riksdagen blir det svårt för alliansen. Men för att effektivt rikta in sig på alliansen som ansvarlig för kd's politik så bör inte medlemmarna ens rösta på något annat allians parti heller.

På vilket sätt tror kyrkföreträdarna att vänsterblocket skulle agera för en mindre sträng abortpolitik eller rent allmänt en mindre sekulariserad politik?

På vilket sätt tänker kyrkoföreträdarna att de ska få en effektiv kanal för sina åsikter in i riksdagen utan kd. Partiet där (jag gissar) den stora majoriteten av politiskt aktiva också hör hemma i kyrkliga organsationer.

Med andra ord så känns det som ett utspel som de inte egentligen vill sätta i verket. Det känns som ett obstinat sätt att debattera, om inte vi får som vi vill i den här frågan så tänker vi försöka sabotera för er, även om det i realiteten inte är ett bättre alternativ...

Samtidigt så tror jag många skulle bli glada om de kristna sköt kd i foten. Jag anser det vara vanskligt och möjligen inte en jättebra idé att blanda tro och politik. Det blir lätt så A4 och kompromisslöst av det. För övrigt var det enligt qx undersökning av hur qruisermedlemmarna röstade, bara cirka en procent som bekände sig som kd-väljare. (Kan vara klokt att ta den statistiken med en nypa salt och inte dra förhastade vidare slutsatser.)

Låter det vara osagt hur reellt kyrkföreträdarnas hot är men vill gärna filosofera vidare på vad som får folk att rösta som de gör. Är det möjligt/rimligt att en person låter sig påverkas till att inte rösta på "sitt" alliansparti för att ett annat parti inom alliansen inte motsvarar "renläriga" kristnas förväntningar. Vad hände med rösta med hjärtat och att inget parti lär ändå motsvara alla dina förväntningar...

I en kommentar till ett blogginlägg om att "rösta kristet" på M'Xp, beklagar sig en insändare över att "Politiker och massmedia beter sig som de äger demokratin." Men är det inte lite värre då ett par kristna organisationsledare beter sig som om de äger sina medlemmars röster.

Fotnot:
Pingströrelsen: 86 669 medlemmar 2004/2005 enligt deras websida.
Katolska kyrkan: 85 000 medlemmar enligt deras websida.
I valet röstade 6.6% eller 365 998 personer på kd enligt val.se

Andra bloggar om: kd, politik, abort, rösta kristet, alliansen, pingströrelsen. Kanske intressant.

Om personliga bloggen - Att välja nivå

Ibland när jag sitter och författar ett inlägg på min blogg så glömmer jag bort att det med stor sannolikhet berör fler än mig själv. Man hamnar i ett introvert modus för att vara ärlig mot den tanke man har. För att framställa något så precist som möjligt så krävs det ibland självransakan. En bra personlig blogg (tycker jag) är vanligen subjektiv men med objektiva inslag. Det är lätt hänt att man missar att reflektera över alla reflektioner som kan göras på denna tanke. Att eller hur såväl icke-berörda som eventuellt berörda skulle kunna reagera på det man tänker, tycker, tror och skriver är inte alltid något man reflekterar över.

Ibland fallerar omdömet. Det erkänner jag och gör ingen principiellt ställningstagande mot att radera/nyansera något som blev fel/för mycket. Till god bloggton hör att berätta om man raderat/ändrat. (Jag håller mig inte alltid till den aspekten av god bloggton.) Det har också hänt att jag när jag inte fattat vad jag "ställt till med" förrän i efterhand, frågat om det är okej att jag skrivit som jag gjort. Inget jag rekommenderar, alltså att fråga är bra, men det hade varit bättre om man insett i förväg att det man skrev balanserade på gränsen till oförskämt uppriktigt/alldeles för privat/en tanke som inte borde befästs genom att ha fångats i flykten.

En bra sak är att inte blogga packad, säger sig självt. En annan bra sak att göra är att läsa igenom sitt inlägg ett par gånger och försöka komma ihåg att tänka på vad man egentligen säger och varför. (Det är också bra mot stavfel.)

Jag har en slags default tackling av problemet, som ibland (visar det sig i kommentarerna) frustrerar vissa läsare. Det är en avvägning. Poängen är aldrig att hänga ut någon annan, men om man fortfarande tycker att det är försvarbart att skriva om något känsligt så kan man åtminstone ha den goda smaken att vara vag. Beskriva känslan mer än situationen. Och det har jag lite tips på.

Att vara vag. Att insinuera utan att ljuga. Att uttrycka en känsla utan att exploatera fakta eller personer. Det är en konstform. Att uppmuntra fantasin. Att fokusera på helhetsbilden. Det finns både risker och fördelar. Men så här skulle man kunna göra:

Använd inte dopnamn.
Använd pronomen/smeknamn som inte avslöjar kön, ålder eller relation.
Försök att prata om dig själv och eller andra i tredje person.
Specifiera inte om tiden är då, nu eller sen. Inte heller om det var länge sedan eller nyligen.
Citera.
Citera schizofrent.
Lämna det öppet huruvida du citerar någon.
Berätta saker med abstrakta bilder, dikter, lerfigurer och eller sånger på fantasispråk.
Använd långa meningar och få kommatecken.
Testa metaforer och poetiskt språk.
Bekräfta inget och förneka inget.
Besvara frågor med frågor.
Berätta ur båda synvinklarna och avslöja inte preferenser.
Ge flera analyser och tveka inte vid möjliga motsägelser.
Öva ditt pokeransikte.
Använd ett språk som någon, några eller alla inte behärskar.
Använd "och eller"
Generalisera efter behag.
Om du har få språkmöjligheter så glöm inte bort accenter/dialekter.
Dröj dig inte kvar vid nyckelsatsen.
Betona någon mindre signifikant detalj.
Var diplomatisk.
Tänk allmänt och odramatiskt.
Ljug inte.
Var hängiven historieberättandet inte handlingen.
Lämna slutet till fantasin.
Låt det vara öppet ifall slutet kanske fortfarande stundar.

Om att komma ut

Nu är jag då inte tonårsförälder, inte förälder överhuvudtaget. Men jag snubblade över ett intressant inlägg på bloggen "livet som tonårsförälder" och hittade lite inspiration.

Tänkte att jag skulle ta och prata om min egen komma ut process. Jag växte upp med uppfattningen att inom min familj fanns två tydliga uppfattningar om homosexuella dels att de var förvirrade varelser som pysslade med synd och dels att de var varelser som fanns men som det inte var något speciellt med. Själv hade jag inte så stor koll, men tror att det ändå påverkade mig. Annat värt att lägga till ekvationen är att i kommunen på 7000 innevånare kände jag till en bög och bland släktingar jag knappt hade träffat fanns en flata.

När jag i mellanstadieåldern upplevde förälskeliknande känslor inför en tjejkompis så fattade jag vad jag kände men slog bort det som omöjligt och dumheter. När jag i högstadieåldern fortfarande blev så mycket mer attraherad av tjejer så blev det ännu lite besvärligare. Det fanns som sagt mig veterligen noll gays på skolan, både bland elever och personal. Försökte intala mig att min typ var de mest androgyna grabbarna jag kunde hitta, men det blev liksom inget av det, mest bara ett alibi för både mig själv och vännerna.

Snabbspolning till gymnasiet så var det i princip samma visa en gång till, fjärilar i magen för "fel" personer och med de grabbarna som uppvaktade mig kändes det så fel att jag försökte med inställningen att jag struntar i alltihop. Tanken att det är något lurt med att jag själv inte kände för att flirta med grabbar som stack ut kom inte till mig.

Nått mellanår. Sedan bar det av till Universitetet. Jag var väl lite sen med mycket, av många anledningar, men för att sammanfatta så hände allt då. Jag kom underfund med att om jag hittar min väg så är det precis den jag måste gå, för att det är så det blir bäst, för att det är så det ens kan bli bra... Insikterna kom bit för bit. Det gick fortfarande inte så fort men det var ändå omvälvande. Jag erkände för mig själv att jag var en sån där som blev kär i tjejer (och det hände sig genom att jag träffade en speciell brud. Den bruden blev aldrig min så kanske för att något skulle hända valde jag en grabb, som tyvärr inte utmanade mig det minsta. Oproblematiskt men lite av en backlash. Sen gick det där på repeat ett par gånger, nästan varje gång jag föll för en brud som inte föll för mig så valde jag en grabb istället. Påminner om att det än så länge, bland folk jag stötte på var deprimerande få queera. Jag hittade qruiser och det var lite av en aha upplevelse då man aldrig träffat nån queer i sin egen ålder.

Även om jag gick igenom alltmer givande relationer så började jag så smått få klar för mig att alla bitar inte skulle kunna falla på plats om jag inte började leta på rätt ställe. Jag berättade för fler och fler av mina vänner och var mer och mer öppen om vad jag själv var övertygad om. Mitt syskon var den förste i familjen som fick veta, helt enkelt genom att jag och en dejt stötte ihop med syskonet på stan lite innan det var meningen att vi skulle möta upp. Vi som i jag och syskonet. Återigen, nästan löjligt oproblematiskt.

Men i och med att jag aldrig varit speciellt mångordig om mina flings med paranteserna så hade det inte kommit upp där, inget dolt men samtidigt inget berättat då frågorna uteblivit. Sett till min bild av hur jag trodde de skulle reagera så drog jag mig lite för att förvarna dem om läget (ordvalet indikerar hur bilden min var). Men så en eftermiddag framför tv'n, med en förälder och syskonet så kom vi att diskutera vem som var mest attraktiv i en tjejgrupp. Och när jag argumenterar så går jag mycket på känsla, tycker det är kul att argumentera väl utan att det för den sakens skull är jätteviktigt att "vinna". Men för att understryka att jag hade väl underbyggt omdöme i denna förvisso helt "smaken är som baken"-fråga så krävde mina argument att jag avslöjade min läggning. Vilket jag gjorde. Det var ett spontant, medvetet avslöjande som, visade det sig, inte ens väckte vare sig förvåning eller ifrågasättande. Med andra föräldern så dröjde det tills jag hade ett regelrätt förhållande i ryggen för att få tummen ur. Där möttes jag av både förvåning och ifrågasättande. Framförallt ifrågasättande av konceptet men det är inte ett stort problem och inte riktigt mitt problem heller. Och hur som helst så övervärderade jag kraftigt vilka konsekvenser det skulle få, de har varit obetydliga i relationen men viktiga för mig själv.

Så vad för klokheter har jag att dela med mig av. Hm, kanske inte så mycket annat än luddiga tankar... Insikten att allt ordnar sig och hur eller om det blir jobbigt, det blir vet man inte förrän efteråt men att man troligen överskattar det. (I vilket fall så gjorde jag det.) Att allt är ens egna möjligheter och att det bästa man har att gå på är vad man själv tror att man vill göra. Reagerar folk tråkigt så är det först och främst deras problem och inte något man ska ta åt sig. Personligen (igen) så har det som regel gått tämligen odramatiskt till.

När jag var femton hade jag aldrig kunnat ana allt stöd och värme jag skulle komma att få från vänner eller att jag skulle kunna känna mig helt lugn, trygg och fri som en sån där queer.

En nyfiken bloggutmaning till den som känner sig manad. Hur gick det till för dig eller har du för insiktsfulla tankar om att komma ut som du vill dela med dig av?


Andra bloggar om: komma ut, flata, queer

Världen är mitt ostron

Fick ett litet mail där det frågades om vem som kan känna sig välkommen och hemma i länklistan. Det undrades om man behövde skriva en HBT¹-blogg.

Som svar så undviker jag att hänga upp hakar i vad bloggen är och tar utgångspunkt i bloggaren. På så sätt blir det enkelt och öppet. Upp till var och en.

Ville definitivt inte ha en snäv ram där man sållar bort allt som inte är bloggar som i huvudsak tar upp minst si och så många procent HBTQ-angelägenheter. Det finns ingen allmängiltig sanning om vad som är angeläget och överförmynderi tycker vi inte om. Tycker det är lätt idiotiskt med likriktning, mångfald är kanske ett överanvänt ord men det är en bra grej.

Poängen är inte att det bloggas uteslutande om brudar men att det bloggas av brudar.

Med andra ord, hjärtlig välkomna alla om-vad-som-helst-bloggar där den bloggande känner sig bekväm med bli identifierad som vad som helst icke-strejt². Detta vad som helst är upp till dig inte mig. Den obstinata vägen ingen etikett alls funkar den med.

Nåt mer behövs inte...


¹ HBT(Q) står alltså för homosexuella, bisexuella, transpersoner (och queera).
² Strejt, fulstavning av straight, dvs heterosexuell.

Andra bloggar om: bisexuell, flatblogg, flata, hbt, hbtq, hbt-blogg, hbt-bloggare, homosexuell, lesbisk, trans, queer

Om att börja blogga

Det finns mängder av saker att ta ställning till. Det finns många olika ändar att börja i. Det är dels de "existentiella" frågorna.

• Först och främst, känner du dig inspirerad?
• Vet du om vad du vill skriva?
• Vad vill du ha för läsare? (Vänner/bekanta och övriga som känner sig lockade, så många som möjligt/world domination, folk som delar min obskyra hobby, spelar ingen roll/det märks, människor som inte känner mig)
• Vad kan det vara bra att heta?
  

De avancerade tekniska aspekterna är det inte nödvändigt att sätta sig in i på en gång. Kanske aldrig, det är valfritt. Dock så måste man förstås välja var blogga.

Ett bra val är troligen en bloggtjänst som är gratis och användarvänlig. För vissa kanske den också bör vara på svenska. För att inte låsa in sig ett hörn så är det också intressant att det i framtiden, om man känner sig hågad är möjligt att laborera med layout och lägga till avancerade funktioner mm mm.

Tyvärr är det inte möjligt att utropa ett verktyg till det bästa bloggverktyget, för vad som är bäst beror på vad man ska ha det till. Vad som är viktigt är subjektivt. För att göra det enkelt för mig så citerar jag tidningen internetworld: "Blogger är bästa verktyget" med motiveringen just det att det är enkelt att starta och att möjligheterna är stora. Utifrån hur stora övriga tjänster är så lägger jag för de internationella bloggtjänsterna till Wordpress och MSN spaces. Det senare är dock ingen personlig favorit.

Internationella tjänster:

• Blogger
• Wordpress
• MSN Spaces
• Blogsome

De svenska bloggtjänsterna har av blivit föredömligt kartlagda av primelabs. Ur hela listan plockar jag några populära:

Svenska tjänster:

• Blogg.se
• webblogg.se
• Aftonbladet blogg

Att registrera sig på en tjänst är i de flesta fall grymt enkelt. Man väljer namn, lösenord, signatur (under inlägg) och bloggens titel... Sedan kan man i princip skriva sitt första inlägg. För blogger så finns en steg för steg instruktion på svenska här.

Jag samlade lite spridda länkar om det där med att blogga för ett tag sedan. Att botanisera bland dessa kan säkert ge bra idéer.

All blogghjälp som hittills är sammanställd på denna blogg finns här.

Gick det för fort eller för sakta? Hur som helst, lycka till!


Andra bloggar om: blogga, bloggosfären

Många hjul blir det

I näst senaste inlägget, det med de tusen länkarna så pratade jag lite om bloggportalen. Ett ambitiöst projekt som svulstat ut ordentligt sedan aftonbladet fick Herr Sigge på lönelistan, att Herr Sigge får en lönecheck i fickan och antagligen därmed kan lägga mer tid på det är också ett sätt att uttrycka det. Och det var inte det jag skulle tipsa om.

Grejen är att på bloggportalen får man, när man registrerar sig och sin blogg placera in den senare i kategorier. En av kategorierna är HBTQ. Där finns till dags dato 153 bloggar och det är förstås skoj att se att mesta favoriten är en brud. Hur som helst. Mängder av bloggar att upptäcka finns på bloggportalen (och det kan vara ett trevligt drag att regga sin egen där också). En liten varning för listhysteri kan dock vara på sin plats.

Intressant krönika

Hur långt är det egentligen rimligt att dra det där snacket om diskriminering.

"Förbjud homon' på heteroklubbar". säger Ruth efter att ha blivit nekad inträde till en gaykväll och givetvis menar hon inte att vi ska ta henne på orden. Bara att det är synd om henne.

Själv tycker jag väl inte att det är big deal. Känner snarare att det är lite småsint att låta sig provoceras av att man för en gångs skull inte hör till målgruppen.
Det är trots allt värre när diskriminering får pågå utan korten på bordet. Utan någon slags motivation.

Att sedan skapa något slags likhetstecken mellan att förbjuda heteron på homoklubb och förbjuda homon på hetroklubb är underhållande befängt. (Lustig rättvisa om 10% skulle vara portförbjudna 90 % av kvällarna och 90% skulle vara det 10% av kvällarna.) Det hade varit en trevlig värld, om det hade varit samma sak att portförbjuda det ena eller det andra. En värld där ingen behöver portförbjudas alls. Hej utopi. Där jämlikhet är allomfattande i praktik och inte bara i teori. Så länge det inte är så, kvarstår meningen med att definiera vad som är diskriminering. Så länge det inte är så, kvarstår poäng med att inte reglera bort möjligheten att skapa friplats för en minoritet ibland.

Inte helt osökt får händelsen mig att tänka på fallet med han som gick ett steg längre och JämO-anmälde en tjejkväll. En anmälan som tack och lov, tycker då jag, avskrevs.

Vad tycker ni då?

Andra bloggar om: hbt, diskriminering, jämo, gaykväll

Publicitet

Har du fått en besöksräknare på plats men tycker att du faktiskt borde ha fler läsare?

Vi bortser från de uppenbara fördelarna som kommer från schyst innehåll/hög frekvens. För mycket att säga om det för att gå in på det nu.

• Prata med andra som bloggar
  

Det trevligaste sättet är att lägga kommentarer på andras blogginlägg du gillat. Ganska så självklart. Precis som det att länka från din blogg till bloggar du gillar att läsa. (Snokar du i din statistik kan du lista ut vem som länkat till dig. Det kan ge lite att googla efter sin url. Det är förstås effektivt att registrera sig på technorati som har en övervakningsfunktion på länkar till blogg och inlägg.)

• Berätta att du skrivit.

Spela roll hur det funkar. Det kallas att pinga. I praxis fyller du i din bloggadress i ett fält och klickar på en knapp. Görs då man skrivit något nytt.

nyligen. se - pinga nyligen nyttig och förutsättning för att hamna på knuff!
twingy - pinga twingy så länkas du tillbaka från dn/svd-artiklar.
tjejblog. com - du måste först bli medlem men tjejerna är snabba
svensk.lemonad - pinga lemonad, först bör du placera dig på kartan
technorati kan man även pinga.

• Berätta att du bloggar och om vad

Många funktioner på följande sidor.
bloggportalen.se - Registrera massor av funktioner och bra att ha
bloggtoppen.se - Registrera listar efter besöksantal

• För att berätta om vad du skrivit.

I varje inlägg så lägger du in taggar (etiketter) på innehåll i ditt inlägg. För alla följande så ska man också pinga nyligen så ska det i övrigt fungera automatiskt.

bloggar.se - (hur? skriver etiketterna samt pingar nyligen)

intressant.se (hur? du länkar till intressant i inlägget)
knuff och bloggtips hamnar man också på genom etiketter och att pinga nyligen. Om du skriver om något och i ditt inlägg lagt en länk till en tidningsartikel så snappas också detta upp av knuff.

Länka till andras inlägg och/eller tidningsartiklar då det är relevant.

• Berätta om varifrån du skriver.

bloggkartan.se - sök efter ort
svensk.lemonad och bloggportalen gör också detta.

Finns många mer sätt... Tror att det räcker för nu. Hoppas att pedagogrösten inte verkar lika framtonad i skrift som i mitt huvud när jag skriver ABC.

Andra bloggar om: bloggtips, bloggosfären

Coolt

Räknar till femtio bloggar i länklistan. (And counting.) Det tycker jag är riktigt schysst!

Som det uttrycktes i ett mail, det är kul att mobilisera en massa brudar och bara brudar. (Snart är det vår. Ganska snart i vilket fall ;)

Vem läser min blogg?

Det är möjligt att lista ut ganska så många olika saker om sina bloggbesökare bara man lägger till ett litet statistikverktyg. Det är mer än bara en besöksräknare...

Saker du kan få veta är:

• Populära sidor hos dig
• Ingångssida (den första sidan besökaren hamnade på)
• Utgångssida
• Populära länkar till din sida
• Sökord (från sökmotorer)
• Frekvens från sökmotorer
• Besöksvägar (inne på bloggen)
• Besökslängd
• Återkommande besökare
• Karta över besökarnas geografiska spridning
• Statistik över land/stad/domän
• Webbläsare hos besökaren
• Systemet hos besökaren (skärmupplösning, operativsystem...)
• Med mera...

Statistiken ser man på en egen webbsida, en som man loggar in på. Jag har testat två:

Statcounter har jag använt i snart två år. Man får en god överblick och det finns som sagt en uppsjö av vridningar och vändningar på hur statistisken presenteras för en. Sidan är kanske inte så snygg. Men den är relativt snabb. Detaljerna i statistiken är lätta att hitta. Det är enkelt att spärra sina egna besök genom skapande av en cookie. Största nackdelen är att den stora detaljrikedomen på besökare är begränsad till de senaste hundra besöken om man inte vill betala. Ett plus är att du kan välja om, hur och vad som ska synas på din blogg.

Google analytics heter en ofta rekommenderad tjänst. Det är precis som på statcounter enkelt att registrera sig. Det är något svårare att filtrera bort sina egna besök (speciellt om man har flytande IP-adress). Upplägget på statistiken är grafiskt överskådligt och snyggt. Samtidigt är det kanske lite väl mycket yta och sammanfattningar.

Hur gör man?

Först måste man registrera sin person hos statistiktjänsten. Det är bara att surfa dit och trycka register/sign up. Därefter leds man genom registreringsprocessen. Den som är välbevandrad i alla datatermer hoppas jag har översyn med att jag nu detaljerar det som kanske inte för alla är helt självklart. Mest elementärt är att välja sig alias, lösenord och berätta vilken sida man tänkt övervaka (http://minblog.bloggställe.com).
Ett mycket viktig steg är sedan att klistra in ett litet javascript i sin blogg. För att kunna göra detta måste man alltså gå in och redigera sin bloggs HTML-kod. Har du en blogspot-blogg betyder det att du ska redigera din template. Koden ska klistras in så den hamnar i sidans body. Lättast är att scrolla hela vägen ner och gå uppåt tills man hittar "slut på body"-taggen som är "/body" inom hakparanteser.

För att testköra google-analytics så registrerade jag denna blogg där och tog ett par skärmdumpar på vägen:




(Jag fick lite felmeddelanden från blogger i absolut sista steget eftersom ett "c" på något märkligt vis hade blivit ett "k" i scriptet/koden som skulle klipp och klistras. Antagligen bara en engångsföreteelse.)


Genom att surfa in på till exempel www.ip-adress.com kan du se ett exempel på hur mycket information som kan snappas upp bara på grund av att du råkat besöka en sida. Om man surfar med Internet Explorer kan illasinnade webbmasters till och med tjuvkika på vad du senast klippt och klistrat...

En sista sak: Läsare av bloggar via RSS-flöden förblir ganska hemliga. De ger inte utslag i besöksstatistiken. Det är lite av en smaksak om man vill strypa sitt RSS-flöde (görs vanligen i blogginställningarna) så att det bara visas rubriken eller de första meningarna av varje inlägg. Om man är lite försiktig av sig, antar jag att det är viktigare att hålla reda på så många som möjligt genom att tvinga folk att besöka. Om det viktigare att göra sin blogg maximalt tillgänglig så är det antagligen helt okej att låta läsaren välja hur hen vill läsa.

En parantes för den lätt paranoide: Bloggen du läser kanske inte säger något om att hen registrerar uppgifter om dina förehavanden. Ifall du känner att du bara måste få veta så går det alltså att spionera i de allra flesta sidors källkod efter kännetecknet på existens av besöksräknare; javascriptet. Fast då är det frågan vem som har problem egentligen.

Andra bloggar om: besöksräknare, besöksstatistik

Ett utdrag ur en anonym blogg

Det handlar om hur man kan resonera fram och tillbaka om sitt anonyma bloggskrivande. Inlägget hade kunnat varit ur en anonym blogg och är givetvis bara ett par sätt att se på ett par saker.

Jag kommer tillbaka föreslagna teman med reflektioner om hur blogga, hur göra reklam mm. Reflektioner över saker att tänka på före. Tips på hur man sätta sig in vidden av möjligheter och risker. Faktum är att inlägget nedan var påtänkt till en anonym personlig blogg. Men det blev inte så. Det är just en sån där sak att tänka på. Om något en gång publicerats på ett ställe kan det vara väldigt svårt att bli av med alla spår det lämnar på nätet. Definitivt ytterligare ett tema att fördjupa sig i.

Kom gärna med önskemål och förslag!

Nu är det tidsbrist. Önskar er en trevlig helg!

(Förhoppningsvis tycker ni inte att jag är en sån där som Lundin i allsång på skansen, som envisas med att sjunga sina egna lökiga låtar när han borde fokusera på pärlorna i landets rika vis-skatt. Hehe, bjuder på det i så fall.)

Jag vet inte om denna blogg var en bra idé. Visst har det hänt att människor, vänligt sinnade människor, uttryckt att jag har lyckats tänka begåvat med tangenterna. Ibland. Om inte annat, så uppskattar jag för egen del att uttrycka mig.

Fast jag skriver för att jag tänker, inte för att bli läst. Skriver för att lista ut hur allt hör samman. Eller för att avfärda sambanden som myt. Om nu dessa nobla deklarationer är något jag kan vidhålla trots att jag inte skriver i ett .doc utan på Internet. Detsamma nätet som så gott som alla kan komma åt, och det nätet där alla som vill, kan uttrycka sig om vad/hur de vill. På gott och ont. Till och med lagens långa arm har här svårt att upprätthålla sina stadgar.

En stor anledning till att skriva på Internet är för att det ska bli mer seriöst. Kant tyckas som en märklig åsikt. Ha! Lycka till med att bli tagen för seriös på nätet! (Fast jo. Det händer, jag tar ju folk seriöst om de ger ett ärligt intryck.) Och för att jag själv ska ta skrivande mer seriöst, så måste jag riskera att jag faktiskt blir läst. Men helst bara av människor jag inte känner. Som inte känner mig. Eller som känner mig så väl att de upphört att förvånas.

Skriver för att jag känner att jag har något att säga, på ett sätt som ingen annan. Ur ett perspektiv som ingen annan. Mitt. Om man nu kan påstå att det visst dyker upp nya saker under solen.

Faktum är att jag är lite ängslig för den osannolika vändningen att massorna skulle hitta hit. För då kommer statistiskt sätt också min dolda identitet ryka. Äsch, det lär inte hända. Jag tar och skriver för mig och förhoppningsvis en liten skara.

Väljer reklamvägarna med omsorg. Passar mig för de effektivaste och de allmänt breda kanalerna. De medför risken att förleda hit de som jag inte skulle vilja läsa och känna igen mig/sig. Fast risken finns alltid, och om jag inte berättar för någon att "hallå, här håller jag på och författar! titta in om du känner för" så är det inte så stor chans att någon slags poäng med det hela uppnås. Så okej, jag tar väl risken då. Väljer en nivå utifrån vad jag hoppas på är relativt lagom. Ser vart det leder och skriver såpass rakt att jag hypotetiskt sett kan leva med att bli avslöjad även om det verkligen skulle svida. Glömmer säkert en smula bort riskerna, de är trots allt inte speciellt stora. Fokuserar på vad som var tanken och uppfinner otåligt lite fler på vägen. Börjar skriva och hoppas på att allt utvecklar sig till det bästa.

Det är en ruskigt halkig gång att gå på, den mellan att vilja vara så precis och objektiv som möjligt, mellan att ibland känna sig inspirerad att uttrycka den mest subjektiva versionen som skapas kan. Helt enkelt uttrycka sig fritt. Blanda det stora med det lilla. Det välgrundade med det befängda. Vidare just det att vilja uttrycka sig om känsliga saker, det är den verkligt halkiga gången. Om saker som berör. (Om saker som kan förvisso kan misstolkas.) Samtidigt så kvarstår det som själva poängen, det måste ingå i att uttrycka sig.

Det blir vad man gör det till

Som jag skrev när jag tackade bruden för länken, så tycker jag det känns fint att synliggöra varandra inom flatvärlden/HBTQ-sfären!

Har på känn att vi är många och det verkar som om en hel del startar upp nu. Ser inte att det kan spira annat än bra saker från att man pratar med varandra. Så jag försöker i anspråkslöshet (med en smula storhetsvansinne) att skapa en arena som kan sammanföra folk:

• Läsare med bloggar.
• Bloggare med andra bloggare.
• Läsare med tanken om en egen blogg. (Mycket potential där!)

Till sist, välkommen du som tittat in! Tackar för besöket och hoppas du/ni finner anledningar både att komma igen och spana in en massa bloggar.

Ler fortfarande åt skjutsen i statistiken.

Och jo, just det. Tänkte kalla mig hobbit, jag tror ni fattar (hobbit). Det är kanske banalt. Men det enkla är ofta det bästa!